men han ringde, bad om ursäkt jag gav honom en så ordentlig utskällning och bitterhet jag kunde så länge mitt hjärta klarade av men tillslut kunde jag inte vara arg längre.

typiskt mitt killsyndrom, både killkompisar och pojkvänner har förmågan att locka fram det absolut bästa OCH det sämsta ur mig! jag kan bara vara riktigt uppriktigt ärlig och omtänksam mot mina killkompisar tjejer pratar jag inte lika "fint" med samtidigt så bråkar jag aldrig med mina tjejkompisar inte för att jag bråkar ofta med killar men jag blir lättare besvikna på dem, konstigt det där.