growing up

känner mig tom, kanske bara är Pontus-abstinens?
jag längtar tills jag är 18, även fast alla säger att det inte är en sådan "big deal".
för mig kommer det nog vara det ändå asså, körkort och bil kommer göra mitt liv 100 gånger lättare eftersom jag bor som jag gör. och med bil och åldern inne kommer jag ha mycket lättare att få jobb.
nu måste jag hela tiden ha kontakt med mina föräldrar om jag är borta, allt handlar om att planera "hur kommer du dit?" "hur kommer du hem?" "kan inte den eller den skjutsa hem ikväll?".
hela mitt liv är en ständig planering, jag vill tjäna pengar, betala för mina saker helt själv.
jag vill kunna komma och gå hemma utan att någon suckar om jag bara vill hem och lämna saker eller byta om.
övernattningsväskor måste alltid packas lätt, för jag kan ju inte t.ex. åka hem lämna saker och sen åka till stan?
med tiden vill jag flytta hemifrån, långt bort, kanske tillbaka till Västerås ett tag, kanske utomlands?
jobba på en bar med unga galna människor, eller som Au Pair och ta hand om barn och leka mamma ett tag.
jag har inga val här, ingen vill anställa en tjej som bor flera mil från stan utan egen bil eller ens busstillgång?
om 40 veckor (9-10 månader typ) är jag 18, då är det officiellt mitt liv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0