det är så ytligt, jag har ett lagom stort hus med fin trädgård men grönsaker och rosor i landet.

ett hus till för musik och vänner.

gifta föräldrar som har rätt bra jobb och jag la inte ens märke till lågkonjunkturen när den var som värst.

jag får ofta pengar när jag behöver och får det mesta jag vill ha till slut.

jag har en underbar pojkvän, basist i ett band som faktiskt har riktiga fans och som har all potential att bli stora.

och fantastiskt vänner såklart.

men det är så ytligt, jag älskar husen och trädgården men jag hatar vart det ligger, jag hatar på sätt och vis mitt egna hem.

jag älskar min familj men skäms för min uppväxt som spenderades framför tvn hela somrarna eftersom jag inte vågade gå ut pga. att mina föräldrar tyckte det var viktigare att ha höns som jag var livrädd för. och nu förtiden kan jag knappt vistas på baksidan pga av dammen som byggdes för några år sedan som lockar till sig grodor (jag HATAR grodor.)

jag älskar min pojkvän men jag hatar hur folk tittar på oss ibland, som att min framtid är färdig.

som att alla vet hur mitt liv kommer sluta, gift med Pontus och 3 barn typ.

jag älskar mina vänner men jag hatar hur svårt det är att träffa dem, hur långt ifrån de är från mig hela tiden.