under 2 och ett halvår hann jag bara se en bråkdel av deras liv, men i mig har de gjort ett avtryck för resten av livet. jag tänker på er, allihopa.♥

förutom det är jag fortfarande sur över det imorse, "empati"-bortförklaringar är det sämsta som finns. men jag antar att förmågan att göra någon annan till problemet istället för att ta åt sig kan komma till användning en dag.. eller nått.

jag kan inte skriva mer, jag är helt i chock. Tänkte sova tidigt och även om tusentals tårar har gjort mig utmattad är jag inte trött.