lyssnar på Kent för första gången på länge förutom någon låt imorse.
har inte velat höra låtarna som går rakt in och sätter orden på känslorna jag försöker skjuta åt sidan.
och som jag trott brister det direkt, men tröstar lika mycket som det förklarar den bittra sanningen.

förlåt för en bitter och frånvarande blogg.
om dagarna sjunger jag med hela hjärtat, tröstar mig själv med att göra det jag älskar.
umgås med min pojkvän som får mig att glömma det jag förlorat och istället tänka på allt det jag kommer få, ser mer framtid än det förflutna.
pratar om motgångarna med en positiv underton och därför hamnar all negativitet här.