när jag gick i förskolan sa jag till min förskolelärare Tuija att när mormor dör så kommer jag också dö.
i lågstadiet skulle vi skriva om någon vi ser upp till i "boken om mig" och jag skrev om min mormor som gått igenom så mycket men alltid vart så stark för alla andra.
under de senaste 2 veckorna har mormor fått diagnosen skelett-cancer och blivit jättesjuk och legat på sjukhuset.
idag vakar min mamma och mina bröder över henne i skift eftersom hon är okontaktbar och det verkar som att hon snart är borta.
jag tror ingen kan riktigt förstå vilken relation vi har och hur obeskrivligt mycket jag älskar henne.
just nu känns det som att jag dör innuti redan nu innan hon har gått bort och kan inte ens tänka mig känslan när hon gör det.
under sceniska har jag i alla fall 100 andra saker att tänka på samtidigt som det är så oroligt jobbigt att gå hela dagen och inte veta vad jag kommer få höra när jag kommer hem.

Känslan av att bara gå och vänta på att sin hjältinna ska dö.