dagen jag aldrig trodde skulle komma

igår mina damer och herrar käkade jag sen lunch med Pontus (ex för de som ej vet).

haha trodde på riktigt att han aldrig mer skulle säga ett ord till mig igen.

men det är kul att se att människor mognar lite och vill göra rätt för sig och be om ursäkt.

2,5 år av frustration och sårade känslor pga nonchalans är som bortblåsa med en enkel ursäkt.

han verkar ganska tillfredsställd med sitt liv precis som jag och jag är lycklig för både min egna och hans skull.

varför jag väljer att göra ett inlägg om detta är helt enkelt för att det var ett stort steg för mig.

att "förlåta" och försöka förstå någon man älskat så mycket för att sedan hata tills kroppen brinner av ilska är inte helt lätt.

vi lär ju inte umgås direkt men från och med nu vet vi i alla fall vart vi har varandra.

 

Förstår känslan. Har suttit i samma sits, och känslan när man väl får ett riktigt "avslut" är obeskrivlig och man iallafall vet att man kan gå förbi varandra på stan och hälsa utan att känna att man måste undvika varandra eller så. Skönt för dig :)